Sitter här. Ensam hemma och irriterar mig på allting. Vill styra och ställa men vem vill inte det? Maj är ju här nu, som jag har väntat på. Men en så länge är det inte så bra och fint som jag hade förväntat mig. Det här året har gått så fort. Kommer ihåg maj 2012, allt var så spännande. Vart är den känslan nu? Nej, usch. Nu klagar jag. Det är min värsta sida. 

vill bryta mot lagen, bara rymma hemifrån eller gå ut och ställa mig på innegården och skrika tills rösten försvinner. Men istället sitter jag här, och klagar. 

Är inte arg längre, och framförallt inte lika ledsen. Nu är jag mest irriterad och vill att allt ska vara som jag vill, att alla ska lyssna på mig och göra som jag vill. Men vad är det för jävla människa? Vem vill vara vän med en sådan?

Dubbel moral, DENNA JÄVLA DUBBELMORAL. Tycker bara att det är så himla äckligt. Varför tar jag ens upp det här, nu blir jag arg igen. 

 Iskan. Jag har aldrig varit en arg människa men det kommer fram till mig nu. 

En fråga jag ställer mig själv ganska ofta, okej inte alls ofta men som jag i alla fall ställer mig, är, hur skulle jag må om jag för två år sedan fick se hur mitt liv skulle se ut nu?Skulle jag bli ledsen av det? Vet inte vart jag står längre. Vet inte vart någon står längre. Om jag tänker hur annorlunda det ser ut nu mot då så tänker jag att det här är slutsatsen, Här jag står idag. Men livet är ju inte över? Det går i en stor labyrint med vägar man går vilse i. Har aldrig fattat grejen med labyrinter. Man tänker ju att man borde hitta ut från en labyrint, hitta en utväg, eller? Men istället så är målet i mitten av labyrinten? Är det meningen att man ska gå ut samma väg som man kom in i mål och gå vilse igen? Eller är målet slutet? typ döden? Handlar det om att ta fel vägar och gå vilse? Bara grejen med när man väljer fel väg, måste man gå tillbaka då? Göra om allting? Nej, jag vill inte göra en labyrint till en metafor för livet men förstår du ändå vad jag menar? Har aldirg fattat grejen med livet. 

två år kvar. två fucking år. Stå ut Emely. Sen lämnar jag er, sen lämnar jag allt. Hittar en ny väg i labyrinten. Om det då tar stopp där så kommer jag väll tillbaka, får ta en ny väg, chansar mig fram. Men jag kan inte stå still, för det är precis vad jag gör just nu och resultatet av det mår jag inte bra av. Det är det jag måste inse.