Så på något klurigt sätt ska jag få det här att handla om mig.

Allt var på topp. Kankse inte skolan men endå motivationen till skolan, vänskpen, familjen, livet helt enkelt. Jag var så nära att kalla mig själv för lyklig. Men sen kommer dom där hemska vändnigarna. Även om jag visste att det inte skulle sluta fint ellr bra så trodde jag faktist att det kunde sluta... mindre dramatiskt. Jag hade väll hopp eller nått liknande, men det kan väll också försinna och göra snabba vändingar.

Helt ärligt så vet jag inte vad jag ska göra nu, hur jag ska hantera saker och ting men jag får väll bara ta allt som det kommer. Trots att jag känner mig själv och vet att jag ofta ångrar hur jag hanterar vissa sitvationer så vet jag att jag kommer hålla mig till mitt ord.

Jag har en dålig sida av mig som jag inte tycker om men inte kan kontrolera, och det kanske är att inte lägga mig i så mycket, men jag kan verkligen inte låta bli, för om jag inerst inne känner att det påverkar mig så måste jag väll få ha nått att säga? För tro mig, jag känner en hel del just nu.

Varför kan inte allt bara gå enkelt till? Varför ska det alltid bli så krongligt? Varför kan man inte försöka tänka vettigt? Varöfr ska man göra allt så kompliserat och dramatiskt? Det är sånt jag vill hålla mig ifrån så mycket som möjligt och det är just därför jag blir så arg. Drama är det värsta jag vet.

Om jag ska göra en liten samanfattning av mina tankar så skulle jag säga att jag är jävligt förvirrad, nu vet jag inte var jag ska göra. Jag vet inte ens hur jag ska tänka.

Jag vet inte, jag är inte arg, mera ledssen i så fall... kanske besviken och allt sånt där skit man känner.

Om du inte förstår, så känner jag mig bortkastad, som jag inte är värd ett skit. Men jag ska inte tycka synd om mig själv, allt det här hör ju till... som jag alltid säger. Det hör till tonårs livet.

Det finns alltid en låt. En text.